Gamla Kyssar

   Du har några ärenden att springa men jag väntar tålmodigt på dig. Så som jag alltid gör. Timme efter timme i din lägenhet och dina kläder mot min kropp. Din lukt i min näsa - så som jag vill minnas dig.

   Jag kastar in dina smutsiga lakan i maskinen och bäddar om sängen, kryper ner och väntar på att du ska komma tillbaka. Att du ska tacka mig för hjälpen och kyssa mig lycklig.

   Du kommer tillbaka minst tusen timmar senare, smeker mitt hår och viskar tack innan du sjunker ned i sängen och andas ut. Håller handen för bröstet för att minska smärtan.

   Det gör ont att se dig ha ont.

   Du sveper en flaska whiskey. Jag ber dig lägga dig vid min sida men du är för upptagen av spriten för att höra min önskan. Just nu önskar jag att jag hade gått medan du fortfarande skulle sakna mig.

   Jag somnar av utmattning. Jag vill inte se hur du blir full och inte se hur ditt hjärta slår hårdare och hårdare inne i ditt bröst.

   Lever du tills i morgon?

Jag hoppas det men jag kniper ihop ögonen hårt för jag vill inte bevittna ditt sista andetag. Många timmar senare känner jag dina spritandetag nära och en lättnad lägger sig över mitt bröst. Du andas fortfarande och lägger armarna om mig.

   Du ger mig en god natt kyss som smakar mer whiskey än du.

En gammal kyss.

   Det är midsommarafton och jag grillar kött och kokar dillpotatis. Jag och mina vänner sitter på filtar i gräset och skapar en sommarkänsla så gott vi kan. Glass, grädde och röda jordgubbar.

   Regnet slår mot partytältets tak och blir mer underhållande för varje klunk cider. Mer osäkra i vårt kortspelande för alla våra djupa känsloprat.

   Jag skänker dig inte en tanke - jag tänker inte offra en natt som denna för din skull.

   Men så hör du av dig och jag rusar som alltid genom mörkret till dig. Jag vandrar ensam över Västerbron och andas in alla nattens dofter. Ser på Stockholm och staden har aldrig varit vackrare än den är i natt.

   Du borde vara vid min sida.

Du är min midsommarnattsdröm.
   Du har lämnat ytterdörren öppen och jag kryper ner under lakanen tätt vid din sida. Ryser av din trevande beröring. Du viskar att du behöver en kyss och jag kysser dig tills natten blir dag. Dina händer vandrar över min kropp - undersöker varje linje och varje millimeter hud. Det är så vackert när du håller mig nära och när det känns som om du vill något mer än att bara tillfredsställa dig som hastigast.

   När det faktiskt känns som om du njuter av min närvaro.

Att du behöver mig.

   Att du behöver våra gamla kyssar.

   Jag hör aldig av mig. Jag vägrar. Vägrar jaga dig så dom du aldrig jagad mig. Vägrar att längta efter dig om du inte skänker mig en endaste tanke. Det var du som ringde, du som hörde av dig.
  Inte jag.
Det had kunnat bli ett lätt slut för dig - det had kunnat bli enkelt. Du knuffad mig ut ur ditt liv och du had bara kunnat låta allt bero. Radera mitt nummer och alla minnen vi delat. Alla studer och alla ord.
   Raderat mig.
Men nej, du vill börja om. Eller fortsätta. Jag vet inte vad. Jag vet inte vad det är du håller på med och jag vet inte vad det är du gör när du ber mig komma. Är det för att du saknar mig eller för att du vet att jag kommer.
   Jag kommer (älskling?).

   Du tar mig i din armar och din lägenhet stinker av alkohollukten som aldrig tycks ge med dig. Dina lungor fräter sönder och om inte din lever redan gett upp så är det bara en tidsfråga.
    Du är lika död inombord som jag är - bara av två olika anledningar.
Jag ligger tung mot ditt bröst och du andas in doften från mitt nytvättade hår. Jag stryker dig över bröstet och försöker minnas allt jag älskar med dig och när jag ligger begravd i dina armar så är det enda som är svårt att minnas hur jag lyckades ta mig mod till att lämna dig. Och jag blir rädd när jag inser att jag snart kommer behöva fatta samma mod en gång till - avsluta allt igen.
   Du är annorlunda när jag ligger i dina famn - allt känns nytt. Men under din hud bultar samma bröst och du är fortfarande samma man. Du kommer alltid vara densamme, du kommer aldrig ändra på dig.
   Det var det första jag lärde mig om dig.
I natt gråter jag inte ögonen tomma utan suger ut allt jag kan suga från oss, repeterar mitt sluttal i huvudet och förbereder mig för att lämna dig ännu en gång,
   Men när jag ska öppna munnen så tystar du mig genast med en kyss.
En gammal kyss.
  

   Jag vaknar till fågelkvitter och lukten av tidig sommarmorgon. Jag rullar över på sidan och ser på dig - mitt livs största misstag.

   Det bästa misstaget jag någonsin gjort.

Jag älskar dig.

   Du gnyr i sömnen och drar mig så nära att jag kan känna hur ditt hjärta slår inne i ditt bröst. Fortfarande i otakt och nära att stanna för alltid. Du, min älskade idiot - Min trasiga hjälte.

   Min dröm.

   Jag funderar över om det tar slut nu. Om sagan tar slut. Om det här är sista morgonen jag vaknar upp vid din sida. På sätt och vis vill jag det, ge sagan ett lyckligt slut. Se på det här som ett avslut värt att minnas för alltid.

   En lycklig slutpunkt i vårt kapitel.

En sista kyss.

   Men alla sagor som har ett slut har även en fortsättning. Jag blir nästan lite rädd när jag inser att inatt är början på vår fortsättning. Men jag blir lugnare när jag inser att det inte kommer vara som förr, inte på dina villkor. Det kommer vara på Våra.

   Kanske finns Vi.

Vi pratar till klockan har blivit tillräckligt mycket för mig att gå och jag drar på mig kläderna och säger att du ska ringa - allt är fortfarande upp till dig. Jag har redan tagit stegen du måste ta nu för att vi ska kunna skapa någonting vackert.

   Jag var svag men blev starkare och nu är det din tur att sluta vara så vek.

Men om vi aldrig ses igen, om du inte vill skapa en fortsättning, så fick den här sagan ändå sitt slut, likt dom slut alla sagor har.

   En underbart gammal kyss.

   Du fyller år, blir ytterligare äldre, bygger på åldersskillnaden mellan oss två. Skapar ett större gap mellan våra sinnen.

   Precis som om det spelar någon roll längre.

Jag skickar ett grattis till dig för att visa att jag inte har glömt. Inte glömt vad vi hade och hur bra allt var bitvis. Du skickar mig ett Tack och jag tänker att kanske är det här snart över. Kanske ditt drickande och dina lögner. Kanske min saknad efter det vi hade men egentligen aldrig fick.

   Drömmen om en framtid.

   Jag vandrar runt på stadens gator och låter den varma sommarnatten smeka mina bara ben. När jag sluter ögonen så hade det lika gärna kunnat vara den sommarnatten då vi först möttes. Med undantag av stadslarmet som bedövar mina öron och avgaslukterna som sticker i näsan.

   Med undantag av att du inte är här.

Och som du läst mina tankar och känt av mitt hjärtas längtan så skickar du SMS och frågar om jag vill sova vid din sida inatt. Jag skriver tillbaka att det vill jag mer än gärna bara du förstår att det inte gör allt bra mellan oss bara för det.

   Du säger att ikväll är inte en kväll då du känner för att prata. Jag avbryter dig snabbt och säger att inatt vill varken jag eller mörkret höra dig tala.

   Jag är så trött på dina lögner.

Jag vill bara sova på din arm inatt. Andas in dig och se dig i ögonen. Ögonen som är så brutalt vackra att en dag kommer du få mig att spy.

   Så jag åker genom natten till dig igen. Jag svär över min egen dumhet men samtidigt så vet jag att jag behöver detta. Jag behöver få stå framför dig, behöver få se på dig och inse att jag klarar mig utan dig.

   Att jag inte kommer dö utan dig.

Jag stiger in i din lägenhet, känner värmen i kroppen, ser dom tomma vodkaflaskorna på bordet och inser - Jag kommer klara mig.

   Men det betyder inte att jag vill att det ska vara så.

Jag drar av mig kläderna och kryper ned vid din sida där du ligger utslagen med alkoholen glittrande på läpparna. Jag ser på dig och på allt som är vacker och inser plötsligt att du är en man som är döende.

   Din kropp ger upp i samma takt som ditt hjärta.

Så jag tar din hand och håller den tills du vaknar och ser på mig genom mörkret. Du drar mig intill dig som om du faktiskt saknat mig och jag inser genast hur mycket du gjort för mig och hur mycket du faktiskt betyder. Och jag får en känsla för att jag betytt mer för dig än jag kan förstå.

   Mer än du låter mig förstå rättare sagt.

Sedan kysser du mig mjukt med läpparna jag saknat mer än njutningen i närheten av dig. Du lägger händerna på mina kinder som om du vill försäkra dig om att jag är verklig och sen kysser du mig igen.

   Jag åker genom natten till en annan man än dig. Jag måste bevisa för mig själv att du inte äger allt inom mig längre. Måste få känna, känna att jag kan släppa dig om jag måste. Att jag kan gå vidare.

   Inte för att det är något jag vill men det kan bli nödvändigt. Kan jag inte rädda oss båda så måste jag i alla fall rädda mig själv.

   Jag kan inte gå under med dig.

   Så jag ligger nära, känner lukten, andas in nya dofter. Dofter som inte ens påminner om dina och ser på ett ansikte som inte är till näres lika vackert som ditt. In i ögon som inte ens är i närheten av att göra mina knän lika svaga som du gör mina. En man vars läppar jag vägrar kyssa för allt i världen.

   En man som inte är man på samma sätt som du.

Ingen kommer någonsin vara det.

   I natt flyr jag från dig och alla minnen och tillåter mig själv att känna kroppslig tillfredsställelse. Något som berör ett behov men inte mitt hjärta eller sinne. Jag går lika tom därifrån som jag var när jag kom dit. Lika medveten om att jag kan ge min kropp till hela världen.

   Och lika smärtsamt medveten om att du fortfarande har handen om mitt hjärta.

Ta hand om det.

   Jag behöver fortfarande den sista gamla kyssen.

   Det är sen natt och ögonlocken tunga. Snart ska jag upp och avsluta min skoltid för alltid. Springa ut genom skoldörrarna, full på champagne och lycka och ta studenten. Jag hade planer för den dagen - planer om oss.

   Men dom ända tankarna i mitt huvud just nu är hur tung andningen är i bröstet och hur klänningen som hänger över stolen inte är tillräckligt vacker.

   Inget är tillräckligt vackert längre.

Inte ens jag.

   Plötsligt bryts tystnaden av en ringsignal som ekar i mörkret. Jag svarar sömndrucket och när jag hör din röst säga hej på andra sidan så stannar hjärtat i bröstet. Världens stannar upp utanför rullgardinen och månen försöker se in i mitt rum. Stjärnorna lyssnar till våra ord.

   Du pratar först om allt och inget och jag låter dig prata. Vet hur svårt beslutet att ringa var för dig att ta. Jag vet hur svårt det var med dig och mig. Världen hånade oss och du ville älska men kunde inte. Så jag låter dig samla modet som behövs.

   Allt mod du har i kroppen.

Tillsist viskar du att du är ledsen för att allt blev så dumt sist.

   Jag vet inte säkert om jag andas.

Jag viskar att jag är glad att du ringde och en sten lyfter från bröstet. Kan natten höra våra ord så är den paralyserad av chock men jag kan inte märka av det för allt i mig är lika paralysera som den här kvällen.

   Du ringde så kanske brydde du dig ändå - kanske bryr du dig.

Sedan dör din mobil och något i mitt hjärta dör lite till samtidigt som vissa sår tycks läka lite bättre. Jag kryper ned under täcket igen och känner hur andetagen blir lättare att ta och bröstet smärtar inte längre lika mycket.

   På sätt och vis vill jag att Vi ska vara över nu.

Men det är inte över en.

   Dagar och nätter har jag fyllt med tankar på allt utom du. Det finns fler projekt att avsluta innan sommaren än du och jag. Jag är vaken till kroppen protesterar och faller ihop av trötthet. Allt för att slippa tänka sekunderna innan jag somnar. Allt för att slippa drömma.

   Drömma om dig, om oss och om allt som aldrig blev av.

Men ikväll tillåts jag glömma allt när jag delar vinflaskor med vännerna som precis fått veta alla hemligheter. Dom som sa att det var rätt innan jag insåg det - dom jag aldrig avslöjade felen för.

   Dom som aldrig fick se något annat än stunderna av lycka.

   Jag sitter framför datorn. Måste skriva nått, ett sista mail, några sista ord. Jag skulle kunna fortsätta skriva för evigt - det kommer alltid att finnas något jag vill säga. Men inatt ska jag göra mitt sista försök och min sista förklaring.

   Jag vill att du ska förstå att jag fortfarande älskar dig. Att du har lagat allt och att du är min värld. Att jag gick för att inte förstöra alla vackra minnen, alla mjuka beröringar och alla kyssar som fick hjärtat att sakta ner på slagen utan för att jag inte vill ersätta alla leenden med gråt. Jag vill inte förstöra dom stunder vi hade.

   Jag vill att du ska förstå att det är upp till dig nu.

Jag har gjort allt jag kan.

   Jag trycker mina vin dränkta läppar mot skärmen i ett patetiskt försök.

   Jag inser allt nu - det gör inte mindre ont för det. Jag berättar allt för världen och plötsligt blir det verkligt. Allt jag burit på i snart ett år, alla berättelser om vodkakyssar och utelämnade kärleksförklaringar så  jag bryter ihop och gråter kvällen lång.

   Det liggen en hand på min axel som säger att jag är stark.

Jag är inte stark - jag är den svagaste människan i den här världen.

   Jag är vek men inte lika vek som du intalar jag mig själv och drar på mig kläderna. Hjärtat bultar i otakt och luften vägrar nå lungorna men jag inser att om det ska ske så ska det ske inatt.

   Jag kommer aldrig våga men jag kommer försöka att våga nu.

   Jag går genom mörkret till dig - kanske en sista gång. Månen är full och blodar ned hela natten - det är ödet som leker med mig igen.

   I väskan ligger dina kläder och brevet jag vill att du ska ha. När jag väl ser dig kommer jag glömma allt jag vill säga dig. Jag kommer smälta i din blick och låta mig själv försvinna i din famn.

   Jag kommer glömma berätta att jag går för att jag älskar dig för mycket och inte för att jag slutat älska dig.

   Det måste du veta!

Tårarna trycker bakom ögonlocken men inte lika mycket som rädslan trycker i bröstet och hoppet bakom tinningarna. Hoppet om att kanske, kanske så kommer du ta mig i din famn, älska med mig en sista gång på lakanen vi skapat lycka på så många gånger förr. Sedan ge mig den där kyssen som avslutar alla sagor.    

   För alla sagor har ett slut - även vår.

   Jag skakar sönder mitt eget inre när jag står utanför din dörr och plingar på. Jag hör dina steg och hjärtat stannar. Du öppnar dörren och jag vill vända mig om och fly när jag ser dina ögon. Din blick är orolig när du ser på mig och jag förstår plötsligt hur elakt gjort av mig det här är - du har ingen aning.

   Helst av allt vill jag krypa in i din famn och fråga om vi kan fly den här världen. Rusa ned för trappan eller dyka från din balkong. Hur spelar ingen roll bara du håller min hand lika hårt som du håller mitt hjärta.

   Det gör ont i varenda nerv.

Jag viskar att jag ska hämta mina saker och din blick svartnar på en halv sekund. Din röst ekar genom trapphuset och över staden - så som mina kärleksförklaringar en gång gjorde. Du skriker åt mig att ta mina saker och lämna din lägenhet och ditt liv.

   Jag gråter trots att det är mitt val och inte ditt men jag ville ha en sista kyss och inte ett sista slag i ansiktet. Jag vill inte ha dig men jag vill höra dig säga att du ville det en gång - även fast du inte vill det nu.

   Jag flyr från dig genom natten. Stjärnorna hånler och vrålar att dom alltid vetat att det skulle ha slutat såhär. Månen viskar att vi var förödelse redan den första natten under vår första sommar. Då jag fortfarande var ett barn och du fortfarande bunden till ett annat hjärta.

   Jag gråter för att jag vet - det här är trots allt inte slutet.

Hur mycket jag än vill det så kommer stå mitt emot varandra ännu en gång. Trots ditt hat mot mig i natten. Trots min rädsla och min sorg. Trots den här nattens avsky så var ikväll inte vårt slut. Även om jag vill tro det.

   För alla sagor slutar med en kyss. Vår saga kommer sluta som den en gång började.

   Kommer hem från en natt där läkare försökt mäta slagen i mitt hjärta och lista ut varför min andning är så svår. Men det är lika mycket en gissningslek för dom som dian känslor är för mig. Dom säger att det är något fel på mitt hjärta men dom kan inte säga vad.

   Kan man dö av brustet hjärta?

I så fall gör jag det nu.

   Jag gråter kinderna våta och kämpar för luften. Kryper ned mellan lakanen och sväljer två tabletter för att sova och en halv flaska vodka för att öka tabletternas verkan. Jag vill somna snabbt och inatt vill jag inte tänka på dig alls.

   Jag vill aldrig tänka på dig igen.

Aldrig.

   Men inte ens natten lämnar mig ifred och trots tabletternas lugnande verkan så letar du dig in i mina drömmar. Fräter sönder allt som är vackert och får tårarna att rinna över redan randiga kinder.

   Jag vill be dig lämna mig ifred men ännu mer vill jag be dig komma hit och stanna hos mig för alltid och för evigt. Det är mycket att kräva men jag kräver ju i alla fall inte mer än så. Jag vill inte verka girig men kärleken gör en till en annan människa ibland.

   Jag hatar den här människan.

Jag sveper lite vodka till - för att lugna hjärtat. Låta det ske en kemiska reaktion i mina ådror som får mig att fall mot kudden och avgrunden.

   Lämna mig ifred.

Precis innan sömnen stjäl mig känner jag hur, du i min fantasi, ger mig en lätt kyss.

   En lätt gammal kyss.

   Något är fel. Jag vet det när jag skickar sms och du aldrig svarar. Jag vet det när jag berättar för dig vad jag vill göra under våra mörka nätter då inte ens månen får tillträde till din lägenhet. Du brukade älska när jag viskade spännande saker i natten.

   Nu ignorerar du alla ord.

Är jag inte intressant för dig längre?

   Jag tror inte det. Varför skulle jag någonsin ha varit det? Jag hade tur som ens fick tillträde i ditt liv. Du är vackrare än allt och betydligt vackrare än mig.

   Vad såg du hos mig överhuvudtaget?

En flicka, ett barn eller någon att älska?

   Jag gråter tårar i tystnad och du stampar marken platt. Jag funderar på varför du aldrig vill ha mig nära längre. Finns det någon annan eller vill du bara skydda mig från dig själv? Är du man nog att inte vilja plåga mig eller bara för feg för att låta mig älska dig?

   Jag vet inte.

Jag vet ingenting längre.

   Jag vill skrika den här natten blodig och jag vill tvinga dig till att säga vad som är fel. Älskar du mig inte eller älskar du mig för mycket? Jag vet inte när jag började förlora dig om jag nu någonsin haft dig överhuvudtaget det vill säga. Vi tar slut på samma sätt som vi började. Utan att du märker av det och jag har ingen aning om vad som sker.

   Det är som ett slag i magen varje gång du avslår att ses.

Det är som en hjärtattack varje gång du ger mig en kyss.

   Någon har målat himlen mörk och vädret speglar mitt inre. Den här morgonen hade varit vår sista om jag hade varit stark nog för att kunna lämna dig och gå. Jag vet inte hur vi ska kunna lösa det här för jag kommer aldrig bli stark nog och du kommer aldrig be mig gå.

   Vi sitter fast mitt i den här tornadon.

Vi är ett problem och problem är till för att lösas upp och försvinna. Men vi är inte sockerbitar i hett kaffe utan mer som olja i havet.

   Jag ligger iskall vid din sida och betraktar ditt sovande ansikte. Jag vill ligga här tills tiden stannar av och tills du kan förstå att jag vill ha dig.

   Vi är ett hack i en LP-skiva, en uttjatad fågelsång och ord som tycks gå i cirklar. En reva i tapeten, en reva i mattan och en krossad vodkaflaska.

   Snitta upp min hals älskling - skona mig från allt det här.

Annars kommer vår låt fortsätta spelas i evigheter framöver. Som smärta på repet och drömmar som dör lite för varje ton.

   Jag undrar om det någonsin var vår låt - om vi någonsin fick en chans.

Jag undrar om det är våra gamla kyssar.

   Jag skakar hela vägen till dig. Mina ben vill knappt ta stegen som behövs och mitt hjärta bultar insidan på mitt bröst blå. Du kommer be mig packa mina saker och lämna dig för alltid.

   Jag är inte redo ännu.

Men när jag öppnar din dörr beter du dig som om följande dagar inte har hänt och du pratar om dammtussarna i hörnen och minnesbilderna av oss på väggarna. Du frågar till och med hur det går med skolan och livet och det är då jag förstår att du inte är som vanligt. Du har kanske lite dåligt samvete men det visar du aldrig.

   Du vill fortsätta som vanligt och jag andas ut och andas in lukten från dina otvättade tröjor. Det är den mannen jag älskar och inte mannen som struntar i mina känslor. Du kanske älskar hela världen men i natt så ska du bara älska mig.

   Bara mig.

   Jag funderar på att inte prata med dig om allt som hänt för när jag ser på dig så glömmer jag bort orden. När du talar minns jag inte längre vad jag ville säga. När du kysser mig vill jag aldrig minnas det igen.

   Det är inte bra men det är bättre än en värld utan dig.

Jag vet att du kommer att ryta åt mig så jag kysser dig istället djupt och vi älskar på lakanen där du rört vid andra kvinnor än mig. Du ser mig i ögonen och håller mig hårt som om du vet att det är precis det jag behöver för att kunna förlåta dig för allt du gör.

   Jag har aldrig varit lika nära någon som jag är dig.

Du skulle inte bry dig alls om jag lämnade dig.

   Du skulle inte sakna våra kyssar.

Våra gamla kyssar.

   Jag hör din röst i telefonen. Nämner inget av det som hänt. Jag måste se dig i ögonen och fråga vad som är fel. Vad jag gör fel. Jag vill bara höra dig prata för alltid. Längre om det går. Men jag ljuger om att jag behöver hämta lite kläder hos dig och att vi ska ses i morgon.

   Du låter nästan som vanligt.

Bara nästan.

   Kanske har du dåligt samvete eller så vill du inte träffa mig igen.

Mitt hjärta kramas sönder och jag fasar för morgondagen.

   Nej.

Jag fasar för framtiden.

   Förlåt mig. Du måste förlåta mig. Det var inte bara mitt fel men inte heller bara ditt. Jag pressade dig för att jag ville så mycket. Du ljög för du trodde det var det jag ville höra.

   Jag vill höra sanningen.

Jag vill att du ska skrika den i mitt öra. Helst viska den medan du kysser mig. Helst säga att vi ska stå där tills världen blir gammal och äldre än oss båda två.

   Du kommer alltid vara vacker.

Jag bara vacker i din blick.

   Så när du blundar så är jag inte längre vacker i någons ögon.

Ge mig en kyss.

   En gammal kyss.