4 juni 2008
Jag hör aldig av mig. Jag vägrar. Vägrar jaga dig så dom du aldrig jagad mig. Vägrar att längta efter dig om du inte skänker mig en endaste tanke. Det var du som ringde, du som hörde av dig.
Inte jag.
Det had kunnat bli ett lätt slut för dig - det had kunnat bli enkelt. Du knuffad mig ut ur ditt liv och du had bara kunnat låta allt bero. Radera mitt nummer och alla minnen vi delat. Alla studer och alla ord.
Raderat mig.
Men nej, du vill börja om. Eller fortsätta. Jag vet inte vad. Jag vet inte vad det är du håller på med och jag vet inte vad det är du gör när du ber mig komma. Är det för att du saknar mig eller för att du vet att jag kommer.
Jag kommer (älskling?).
Du tar mig i din armar och din lägenhet stinker av alkohollukten som aldrig tycks ge med dig. Dina lungor fräter sönder och om inte din lever redan gett upp så är det bara en tidsfråga.
Du är lika död inombord som jag är - bara av två olika anledningar.
Jag ligger tung mot ditt bröst och du andas in doften från mitt nytvättade hår. Jag stryker dig över bröstet och försöker minnas allt jag älskar med dig och när jag ligger begravd i dina armar så är det enda som är svårt att minnas hur jag lyckades ta mig mod till att lämna dig. Och jag blir rädd när jag inser att jag snart kommer behöva fatta samma mod en gång till - avsluta allt igen.
Du är annorlunda när jag ligger i dina famn - allt känns nytt. Men under din hud bultar samma bröst och du är fortfarande samma man. Du kommer alltid vara densamme, du kommer aldrig ändra på dig.
Det var det första jag lärde mig om dig.
I natt gråter jag inte ögonen tomma utan suger ut allt jag kan suga från oss, repeterar mitt sluttal i huvudet och förbereder mig för att lämna dig ännu en gång,
Men när jag ska öppna munnen så tystar du mig genast med en kyss.
En gammal kyss.
