Gamla Kyssar

   Det är sen natt och ögonlocken tunga. Snart ska jag upp och avsluta min skoltid för alltid. Springa ut genom skoldörrarna, full på champagne och lycka och ta studenten. Jag hade planer för den dagen - planer om oss.

   Men dom ända tankarna i mitt huvud just nu är hur tung andningen är i bröstet och hur klänningen som hänger över stolen inte är tillräckligt vacker.

   Inget är tillräckligt vackert längre.

Inte ens jag.

   Plötsligt bryts tystnaden av en ringsignal som ekar i mörkret. Jag svarar sömndrucket och när jag hör din röst säga hej på andra sidan så stannar hjärtat i bröstet. Världens stannar upp utanför rullgardinen och månen försöker se in i mitt rum. Stjärnorna lyssnar till våra ord.

   Du pratar först om allt och inget och jag låter dig prata. Vet hur svårt beslutet att ringa var för dig att ta. Jag vet hur svårt det var med dig och mig. Världen hånade oss och du ville älska men kunde inte. Så jag låter dig samla modet som behövs.

   Allt mod du har i kroppen.

Tillsist viskar du att du är ledsen för att allt blev så dumt sist.

   Jag vet inte säkert om jag andas.

Jag viskar att jag är glad att du ringde och en sten lyfter från bröstet. Kan natten höra våra ord så är den paralyserad av chock men jag kan inte märka av det för allt i mig är lika paralysera som den här kvällen.

   Du ringde så kanske brydde du dig ändå - kanske bryr du dig.

Sedan dör din mobil och något i mitt hjärta dör lite till samtidigt som vissa sår tycks läka lite bättre. Jag kryper ned under täcket igen och känner hur andetagen blir lättare att ta och bröstet smärtar inte längre lika mycket.

   På sätt och vis vill jag att Vi ska vara över nu.

Men det är inte över en.

   Jag har inte fått min sista gamla kyss.