22 april 2008
Vi skulle kunna säga att allt är som vanligt igen och jag vill kunna säga det. Vi har tagit ett steg till, ett steg längre i den här galenskapen.
Kanske va mina tårar igår idioti.
Jag frågar dig igen om du kan stå för dina ord och jag lovar mig själv att det är sista gången jag någonsin kommer fråga.
Du säger att du kan det.
Jag vill lita på ditt ord.
Men jag har hört och sett - varit en del - av ditt förflutna och du har brutit löften som dessa många gånger förr. Jag är inte mer speciell än alla ansikten du älskat före mig och det finns ingen rimlig anledning till varför du skulle ge upp allt för mig.
Men kärleken beter sig inte alltid rimligt.
Så vi gör som vi alltid gjort och tvättar din tvätt under tystnad. Du hänger skamset med huvudet och mina ögon är rödgråtna men jag pratar som vanligt.
Och jag säger ingen att jag inte hatar dig.
Vi rör vid varandra innan vi ligger omslingrade på ditt tvättstugegolv och jag försöker undvika att tänka på något annat än dig.
Det går bra då men bli svårare när vi senare ligger i din säng, kanske i lakanen där du rört vid någon annan mer än mig. Det trycker hårt i bröstet när du läger armen om mig för det betyder inget mer än det gjort när du lagt armen om alla hundra flickor före mig.
Trycket på bröstet blir för hårt och din arm för tung över min kropp. Jag kastar mig ur sängen och spyr i din toalett och tvingar hjärtat att läka snabbt.
Tvingar det att stänga dig lite ute - du kommer att såra mig en dag.
Sedan kryper jag ner bredvid dig, nära din hals och andas in din lukt. Inatt är inte sista gången men någon natt blir den sista. Du håller mig hårt och låter mig gråta lite.
Sedan ger du mig en kyss som godnatt.
En gammal kyss.
