12 maj 2008
Jag hör din röst i telefonen. Nämner inget av det som hänt. Jag måste se dig i ögonen och fråga vad som är fel. Vad jag gör fel. Jag vill bara höra dig prata för alltid. Längre om det går. Men jag ljuger om att jag behöver hämta lite kläder hos dig och att vi ska ses i morgon.
Du låter nästan som vanligt.
Bara nästan.
Kanske har du dåligt samvete eller så vill du inte träffa mig igen.
Mitt hjärta kramas sönder och jag fasar för morgondagen.
Nej.
Jag fasar för framtiden.
Förlåt mig. Du måste förlåta mig. Det var inte bara mitt fel men inte heller bara ditt. Jag pressade dig för att jag ville så mycket. Du ljög för du trodde det var det jag ville höra.
Jag vill höra sanningen.
Jag vill att du ska skrika den i mitt öra. Helst viska den medan du kysser mig. Helst säga att vi ska stå där tills världen blir gammal och äldre än oss båda två.
Du kommer alltid vara vacker.
Jag bara vacker i din blick.
Så när du blundar så är jag inte längre vacker i någons ögon.
Ge mig en kyss.
En gammal kyss.
