28 april 2008

   Jag sitter och väntar på dig utanför affären med bara ben. Våren har äntligen kommit och du är lika ovan vid ljuset som jag är att se ditt ansikte så klart. En kyss och jag imponeras av mig själv att jag inte tänker på dig och dom andra lika mycket längre.

   Du är bakfull och mitt bröst värker. Du äter fyra Treo och jag en handfull tabletter som ska hjälpa min andning.

   Du förstör dig själv och jag förstörs mot min vilja.

Lös det här.

   Men kanske är det därför du såg åt mitt håll och jag föll för den blicken. För att du såg någon som var lika förstörd som du själv. Någon som kanske kunde stå ut med dina fel.

   Jag står ut.


   Tabletterna gör mig lealös och sömnig och du drar av mig kläderna och virar in mig i ditt varma täcke. Smeker mig lite över huden och ser på mig igen på sättet som får mig att må illa av lycka.

   Sedan kysser du mig ett tag och jag vill be dig att aldrig sluta. Be dig att låta mig ligga här för alltid. I alla fall tills nästa vinter då jag inte behöver oroa mig för att mina tårar eller min rädsla syns.

   Men du slutar och det hugger till i hjärtat.

Jag lägger mig nära ditt lår och du lägger handen på min kind. Jag ser upp på dig och räknar dom gråa stråna i ditt svarta skägg och önskar att jag aldrig behövde sluta räkna våra dagar tillsammans.

   Du ger mig en till kyss när du ser hur mitt ansikte ligger i fundersamma veck.

En gammal kyss.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0