Gamla Kyssar

   Vi vandrar genom centrum sekunder innan stängningsdags. Jag håller inte din hand för jag vet hur larvigt du tycker att det är. När vi kliver ut i kvällsmörkret knottrar regnet huden på min hals. Jag ryser till och du värmer lungorna med en cigarett. Och när vi kliver bort från gatlyktans ljus så söker din hand min ändå.

   Du ser på mig och ler.

Jag brinner inombords.

   Du lagar mat och jag viker din tvätt. Jag ser mig om och funderar på om det här skulle kunna vara mitt hem med.

   Jag tvivlar.

Vi är fortfarande ett fel.

   När vi sitter inlindade i lakan och stirrar på världen säger du plötsligt till mig att du egentligen inte vill att det ska vara vi två. Du vill inte ha dramatik.

   Jag säger att jag vill skippa dramatiken jag med och att mina tårar inte kommer rinna ofta.

Du säger att dom redan rinner för ofta.

   Men så säger du plötsligt att det inte spelar någon roll för du har redan investerat för mycket känslomässigt i mig. Och du svär högt och säger att jag kommer krossa ditt hjärta som så många andra redan gjort.

   Jag säger att du kommer krossa mitt.

Aldrig säger du.

   Du viskar att du inte klarar att få det spräckt en gång till och jag säger att det är likadant för mig.

   Du säger sorgset att ditt hjärta är vekt, mycket vekare än mitt.

Jag har aldrig sett dig så sårbar.

   Jag tar dig i min famn och säger att jag aldrig kommer krossa dig om du inte krossar mig. Och om det innebär att vi måste leva tillsammans tills vi dör så är det så det bli. Jag vill inte såra dig såsom världen sårar mig.

   Du betyder för mycket.

Du ser på mig och ger mig en kyss.

   Vi står åter igen på varsin sida av din bardisk och musiken dunkar i våra öron. Hade jag kunnat säga dig något nu hade jag kallat dig vacker. Men du hade aldrig hört det för dina vänners viskande elakheter fyller ditt huvud.

   Hur länge till kommer du orka det?

Musiken tystnar och samtidigt dina vänners ord. Vi vandrar ut i natten och tvåhundra kyssar senare är vi hos dig. Färden hit var lång men drömmar och längtan gör allting lättare. Nu ska vi vila i varandras armar.

   Vi ritar en verklighet på lakanet som är allt annat än vacker. Sedan älskar vi ovanpå det och skapar en ny. Jag gråter lite för dom orden du kastade i mitt ansikte i går. Men du säger att det var alkoholen som pratade - inte du.

   Du säger att du vet att du vet att jag älskar dig.

Och du säger återigen att jag måste sluta gråta. Du orkar inte med mig om jag ska brytas på mitten så ofta. Jag vill säga som det är - det är du som är glaskrossen under mina fötter och det är du som är tårarna i min ögonvrå.

   Du orsakar den smärta du hatar.

Men jag vågar inte viska like mycket som du. Du vet att jag aldrig kommer gå men jag är inte så säker på att du kommer stanna. Så jag sitter tyst igen.

   Vinterkylan trycker på och våren vägrar värma våra kroppar. Vi värmer istället varandra och du kysser mig lycklig.

   Jag tror att jag kysser dig lite lyckligare.

Dina gamla kyssar värmer i alla fall upp min själ.

   Du är inte här men vi pratar timmar i telefonen trots att jag vet att du hatar det. Vi pratar om ditt liv, mitt liv och det liv vi har påbörjat tillsammans. Och jag funderar på om du och jag egentligen är bra för varandra.

   Allting börjar perfekt men dina spritglas fylls och töms och fylls på nytt på andra sidan luren. Och du stukar din tunga och dina ord är inte längre vackra. Allt det mjuka i din röst försvinner och du ryter och ger mig inte en chans till att tala.

   Jag har gjort mycket dumt i mitt liv - men det dummaste jag någonsin gjort var att börja älska dig.

   Du får mig att gråta (för hundrade gången känns det som) och jag svär på att jag aldrig ska gråta igen.

   Jag ljuger för mig själv.

Du svär på att jag betyder något för dig men varför behandlar du då mig som du gör nu. Du säger att du aldrig få se in i mitt huvud och jag vet att jag stänger folk ute. Men det är inte min mening med dig för du är det bästa jag har i mitt liv just nu. Du vägrar se att jag försöker ge dig allt.

   Jag kallas känslokall och anklagas för att ha ett hjärta av marmor. Och kalla mig gärna det men säg aldrig någonsin att jag ljuger så som du viskar i mitt öra.

   Jag är ingen lögnare - jag är bara rädd.

Försök att förstå att du är trasig och att jag är sönder jag med. Jag är lika mycket i bitar som benen i din kropp.

   Förstå mig.

Jag tänker på kyssarna jag fick och vill få igen.

   Dom gamla kyssarna.

     Rök och whiskey lukt igen och drömmen bleknar. Moln täcker en nattsvart himmel och dimma lägger sig runt mitt hjärta.

     Det här blir nog en natt som alla andra.

Men det blir det inte för ditt hjärta bultar hårdare mot dina spräckta revben i natt. Och du försöker förklara av du känner och jag försöker lika mycket som du. Men vi tappar orden för ingen av oss vet riktigt vart vi har den andre.

     Men vi vill veta.

Och plötsligt strömmar tårarna ned för mina kinder och du håller mig nära. Världen exploderar och vinden får träden utanför ditt fönster att dansa. Jag viskar att det här inte är sant. Du viskar att du älskar mig.

     Du älskar mig. Du älskar mig. Du älskar mig.

     Tårarna sinar inte men du ber mig inte att sluta gråta. Du kysser bort mina tårar och jag önskar att dom var lika magiska som dina. Men du säger att det inte spelar någon roll för jag är magisk i mig själv.

     Jag har aldrig någonsin varit lyckligare och jag har aldrig varit mer rädd. Jag har aldrig varit så nära någon som jag är dig.

     Du säger att det nog är du och jag nu. På riktigt.

Vi accepterar det i natt.

     Och jag viskar tillbaka att jag älskar dig och du ber mig viska det igen. Och så fyller vi mörkret med dom orden tills mitt hjärta inte klarar av att höra det mer.

     Jag kysser dig gråtandes och du håller om mig och just nu är jag faktiskt ditt allt. Jag skakar och du kramar mig tills jag slutar.

     Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.

     Mörkret börjar falla ännu en gång och jag åker till ditt jobb för att möta dig. Du står bakom bardisken och blandar drinkarna till människor som ragglar på grund av problemen som tynger deras axlar.

     Jag svävar fram.

Du ler och min kropp bränns sönder inifrån. Musiken dunkar i mina öron och får dig att svänga löjligt på höfterna. Men jag tror inte jag har sett dig vackrare än du är just nu. Du kysser mig framför främlingar och kollegor och struntar i vilka som bevittnar när våra tungor möts.

     Jag tar upp alla dina tankar och hela dig nu.

Jag ser på showen på scenen medan du jobbar och stirrar mig sönder och samman. När musiken dör ut och sorlet från fulla tungor avtar leder du mig för bli alla och ut i natten.

     Det är något speciellt med oss ikväll.

Kanske är det dina gnistrande ögon eller så är det mitt lätta hjärta. Kände är det din flammande blick eller mitt brinnande hjärta.

     Månen viskar att han i alla fall ser att något har förändrats.

     Vi lindar hämningslöst lakanen runt oss och njuter av sängens värme. Stjärnorna sneglar på våra nakna kroppar men vi låter dom se. Det här är bland det vackraste dom någonsin kommer få skåda.

     Du är vacker nog för oss båda i natt.

Och jag är vackrare än dig i dina ögon.

     Stjärnhimlen viskar att den hur som helst alltid kommer vara vackrare men vi hör den knappt.

     Du ser på mig och ger mig en kyss.

     Det här är vansinne men vi kanske är vansinniga. Natten skapar drömmar och du skapar en illusion om att det kanske finns något här ändå. Men du ser inte mina tårar inombords medan jag så tydligt ser att du är trasig.

     Mer trasig än jag någonsin kommer bli.

Du viskar att jag är rubbad och jag viskar tillbaka att det är så det är när man är kär. Du ser förebrående på mig och säger att jag aldrig borde kärat ner mig i dig. Jag säger som du en gång gjorde;

     "Nu är det för sent ändå".

     Väggarna viskar att allt kommer bli fel och dina grannar har tröttnat på våra möten. Dom tror att vi inte dela något annat än kroppar och saliv.

     Dom spetsar våra hjärtan med järnspett.

Du gäspar trött efter våra leker och en tår pressas fram i varje öga. Du säger att tårar kommer varje gång du gäspar och att dina tårar är magiska. Om man kysser dom så får man leva ett år till.

     Så du tvingar dig själv att gäspa om och om igen och jag kysser dina tårar tills jag kommer att bli hundra år gammal. Gammal nog att ta tag i allt som är fel viskar du. Och jag tror på att dina tårar är magiska.

     Och jag tror på att kanske så gör du mig stark ändå.

Kyssarna smakar salt inatt men det spelar ingen roll.

     Du stirrar upp i taket och jag ut genom fönstret. Ibland är tystnaden det som behövs och i kväll är det lite så. Jag behöver tänka och du behöver slippa göra det.

     Jag räknar stjärnorna i mörkret och du räknar alla gånger då du dunkat någon gul och blå. Du tappar räkningen först.

     Så plötsligt bryter du tystnaden och säger att jag träffade dig i fel skede av ditt liv. Kanske, men det var så rätt för mig som det skulle kunna bli. Jag behövde dig verkligen den natten vi först lade ögonen på varandra men vare sig du eller jag förstod det då.

     Kanske förstår vi inte riktigt nu heller.

Ibland ber du mig att lämna dig men jag fnyser bara åt dig. Det är som att be himlen göra sig av med alla stjärnor. Du är glittret i mina ögon och jag plåstret på dina sår.

     Det är dags att acceptera att det är vi nu.

Det är svårt.

     Det finns dagar då vi önskar att det här aldrig hände och dagar då jag i funderar på hur jag klarade mig utan dig.

     Världen var inte vackrare förr - världen är vackrare nu när du finns här.

Och livet känns lite lättare.

     Du lägger armar och ben om mig och kramar mig som om du är rädd att förlora mig. Jag är lika rädd som du men jag försöker kontrollera skräcken.

     Jag viskar att du får mig att må bra och då kramar du ännu hårdare.

Jag vill inte tro det men kanske är det här meningen ändå.

     Kanske behövde vi varandra.

Kanske behövde vi gamla kyssar.

    Vintern gör uppror igen och målar världen vit. Kanske för sista gången. Jag pulsar genom snön och betraktar natten som tycks bli vackrare än vanligt i kväll. Himlen borde täckas av fyrverkerier och lysa upp dom som älskar mellan lakanen.

     Idag är dagen då alla hjärtan brister för att dom saknar någon att dela en kyss med.

Det här är första gången mitt hjärta är helt.

     Jag har aldrig haft någon som vill blöta ned mina läppar och aldrig någon som vill spendera en natt med mig. Men du vill och det viskar du tyst i mitt öra.

     Jag fryser fast i mörkret av lycka.

     Stjärnorna vandrar men vi märker det aldrig. Vi badar i skenet från levande ljus och du kommer sådär nära igen att det nästan blir obehagligt. Du kommer så nära att jag önskar att om allt bara är en dröm så vill jag vakna upp nu.

     Jag förlamas av chocken när jag inser att du inte tänker gå någonstans.

Du tänker stanna.

     I husen runt omkring finns ensamma själar som försöker ta sina liv. Någon vill hänga sig själv med kolasnören och en annan vill skjuta sig själv med kärlekspilar.

     Du och jag ser dom aldrig för vi har bara ögon för varandra.

Och i natt är natten då jag vågar viska att jag älskar dig.

     Tiden stannar när du ser på mig och ger mig en kyss.

En gammal kyss. 

     Vi har levt nära varandra i flera dagar men det känns mer naturligt än konstigt. Jag kallar din lägenhet för mitt hem och vi hittar rutiner för att klara av att leva. Du har inte bett mig gå ännu och jag har inte velat gå.

     Kanske finns det en chans att det här funkar ändå.

Kanske.

    Vi skruvar upp dina hyllor och du dammsuger golvet medan jag ringer telefonsamtal och gråter. Du lägger din hand på min och jag känner att jag klarar av att dra ett andetag till. Jag vet inte vad det är du gör med mig men något bra är det.

     Du har räddat mig men du vägrar förstå det.

     Vi stirrar återigen ut i natten och kylan tills mörkret verkar ta plats i våra ögon. Kylan kryper över min hud och din hand smeker bort knottrorna den orsakar.

     Det är löjligt hur mycket jag känner för dig.

Utanför i en snödriva dör någon och jag dör i dina ögon. Jag ska aldrig mer gråta i din närhet för jag vill att du ska se stolt på mig och inte bara stirra dig blind på tårarna som förstör min blick.

     Du är den modigaste jag någonsin mött.

Och den fegaste.

     Men du vågar göra det viktigaste och det som räknas.

Du vågar ge mig gamla kyssar.

     Du lagar mat och jag ler åt dig där du koncentrerat står vid bänken. Du hör knappt vad jag säger när jag frågar vad du gör för du är så inne i att laga mat och skapa konst. Du sneglar alltid på mig när jag tar första tuggan som om du är orolig över att jag inte kommer tycka om det.

     Du behöver inte oroa dig. Jag älskar all mat du lagar till mig.

Jag diskar vår disk som tack och låter dig ha balkongdörren öppen hela natten, även fast jag fryser, för din kropp kokar. Kanske är det på grund av whiskeyn jag häller i ditt glas om och om igen.

     Förmodligen är det så.

Men jag har slutat fundera på vad det är och låssas som att det är ditt hjärta som bultar din kropp varm. Jag ljuger lite för mig själv och slipar alla hårda kanter mjuka.

     Och du ljuger om du skulle våga påstå att jag inte betyder något för dig.

För det gör jag.

     Mörkret omsluter oss fortfarande och jag kryper in i dina armar. Vintern vägrar ge med sig och vi klagar inte - nu har vi en anledning till att hålla om varandra.

     Vi låter det som en gång var något ovanligt bli till vår vardag och vi räknar varandra som en del av livet. Och så vill jag fortsätta att det ska vara och jag hoppas att du vill det med.

     Du hör till min vardag.

Dina kyssar gör det.

     Dina gamla kyssar.

     Jag ligger i sängen och du står och röker som vanligt. Det är lite vår signatur. Lika mycket som din erfarna, härjade blick och min unga naiva.

     Du har sett mer än mig.

Du har börjat få dåligt samvete för att du fyller lungorna med rök och jag har slutat bry mig. Jag ändrar på mitt tankesätt och cigaretten i din mun är inte längre ditt största fel som det en gång var. Nu är det dina nävar och knivarna i dom. Nu är det hatet i din blick och främst av allt - all den smärtan det hatet orsakar.

     Jag kan inte fatta att du har gjort allt du säger att du gjort.

Jag känner inte den man du beskriver för mig.

     Det är inte du.

     Men det är du och det finns bevis på allt du har raserat. Det hade kunnat gå värre än det gick men det är inte det förflutna som skrämmer mig. Det är det faktum att du längtar tillbaka ibland som gör det.

     Men du kommer aldrig att bli den mannen igen.

Aldrig.

     Det finns annat i ditt liv nu än rispor i tankar och drömmar. Det finns mer än hot och ändlösa nätter. Eller nätterna är fortfarande ändlösa men nu delar du och jag på dom. Och du gör dom bättre för mig och kanske gör jag dom bättre för dig med.

     Ensamheten är inte längre ett måste för vare sig dig eller mig. Dina rispor är gamla och jag ska inte skapa nya.

     Läppar är inte till för att rispa världar.

Dom är till för att skapa kyssar.

     Världen rasar framför mina ögon och marken förvandlas till kvicksand. Allt jag en gång hade försvinner snabbare och snabbare och snart har jag inget kvar. Jag gråter i ditt öra och du säger att jag får komma till dig även fast din värld rasar samman den med.

     Men du har alltid varit starkare än mig.

Jag springer genom natten till dig och tårarna fryser till is på kinderna. Du ser på mig och tar mig i dina armar och sedan håller du om mig och stryker mig över håret tills det utanför dina väggar inte längre är lika viktigt.

     Du ber mig berätta om allt som är fel men du är oförmögen att förstå att mitt liv bleknar bort. Och jag skriker åt dig och du åt mig och jag gråter tills du säger att jag får skärpa mig. Jag hade ju sagt att jag aldrig skulle vara svag igen.

     Jag är svag.

     Vi står tysta tills din cigarett slutar glöda och tills min andning är jämn igen. Du säger kort att jag kommer sticka en kniv i halsen inom två år om jag inte lär mig hur man skakar av sig all ondska.

     Sedan säger du att allt blir okej så småningom och byter samtalsämne. Du tänker vara här för mig men du tänker inte lyssna på min meningslösa gråt.

     Så jag slutar gråta och låter dig ge mig en kyss.

     Vi har vant oss vid varandras andetag och beröring. Det är inte längre något jag vill ha i mitt liv - det är något jag behöver ha för att min värld ska fortsätta snurra. Jag vet inte om jag har fått dig vimmelkantig så som du fått mig. Men jag tror jag har fått ditt hjärta att tvista ett par varv runt sig själv.

     Jag visste inte att jag kunde göra sådant.

Plötsligt verkar världen större och du verkar vara mer i mitt hjärta än jag först trodde. I natt smakar du inte whiskey och inte sprit och du snubblar inte över tröskeln och dina drömmar.

     Du är helt närvarande i natt.

     Jag bränner listorna som är beviset på alla fel du har gjort. Jag bränner in mig själv i dina väggar och lakan. Vad spelar det förflutna för roll - jag har gjort fel jag med.

     Jag bryr mig inte om huvudena du krossat eller andetagen du stulit. Jag säger inte att det är rätt men du har fått din beskärda del av smärtan du med. Kanske har du gjort fel men du är inte fel för mig.

    Du kanske inte är fel för mig.

Se på mig och viska att natten vara längre än den brukar göra. Jag älskar när du väljer mig framför spriten och när jag inte blir passivt full. Se på mig och förstå att mitt hjärta slår för dig på riktigt och inte för något som är på låssas.

     Vi är inte på låssas.

Våra kyssar är inte på låssas.

     Det är gamla kyssar.

    Vi vandrar runt på IKEA hand i hand och människor ser på oss och ser att vi är älskande. Du köper hyllor som du ska placera ditt liv på och jag ramar där jag ska rama in allt som betyder något.

     Jag ska rama in en bit av dig.

Du kysser mig med läppar som inte smakar alkohol och vi struntar i vilka som ser. Vi delar liv för sekunden även om vi aldrig kommer dela liv på riktigt. Mina skratt kommer aldrig bli vackra i era öron och du aldrig värdig mig i deras ögon. Men vad vet dom om oss egentligen?

     Inget.

     Du kan inte hålla fingrarna i styr och vi gömmer oss i varandra vid busshållsplatsen. Står lite för nära och låter kyssarna bli lite för djupa. Tusentals bilar far förbi på vägen och tusentals känslor far genom mitt hjärta.

     Tiden stannar aldrig men klockans visare saktar ner. Du ser rakt igenom mig igen och viskar mitt öra fullt med ord som inte är lämpade för någon annan än mig.

     Kan kvällar verkligen vara så bra som denna och kan män verkligen vara så bra som du?

Nej - varje natt har sitt fel och varje man sin brist.

     Din brist är att du ser något vackert i mig.

Men där på busshållsplatsen där alla ser ger du mig en kyss.

     En gammal kyss.

    Du håller inte längre om mig när vi sover och du sover inte heller lika nära. Oron trycker i bröstet på mig - ser du inte lika mycket i mig längre? Kanske betyder jag inte lika mycket för dig som jag gjorde.

     Kanske är jag inte längre vacker i dina ögon.

     Jag ligger vaken hela natten och stirrar på din rygg. Följer dina konturer med blicken och skiljer dig från natten. Det här får inte bli våra sista sekunder tillsammans.

     Aldrig.

Jag vågar inte röra dig av rädsla att du ska säga orden. Viska genom mörkret att jag inte längre är något för dig. Jag vågar inte andas och hjärtat slutar slå ibland. Tårarna trycker bakom ögonlocken.

     Det här får inte hända.

Så plötsligt vänder du dig om och trevar med slutna ögon över min kropp och drar mig tätt intill dig. Du begraver ansiktet i min hals och din andedräkt är varm mot huden.

     Kroppen skakar när rädslan försvinner, hjärtat börja slå igen och jag andas.

Jag överreagerar säkert bara. Natten är fortfarande vår och jag fortfarande din. Du är fortfarande min.

     Jag söker mig fram till dina läppar och ger dig en lätt kyss.

En lätt gammal kyss.

     Jag bestämmer mig för att jag ska sluta gråta mig själv till sömns för din skull. Jag vill spara tårarna till den gången du verkligen kommer att såra mig. Det är oundvikligt - någon dag kommer du lämna mig.

     Men det blir inte i natt du går för du har knutit en knut av våra kroppar och du ritar bilder längsmed min ryggrad. Och vi pratar om det som stal sju år av mitt liv och du frågar hårt hur jag kunde ge upp. Jag säger att det inte handlade om att ge upp men du säger att det var precis det jag gjorde.

     Okej jag gav upp.

     Du säger att det är svårt att kämpa när man är ensam men att från och med nu så är jag inte ensam längre. Jag vill inte att du ska tro att jag är svag men du säger att jag är svag.

     Jag vill gråta men håller kvar tårarna i halsen.

Du säger att du vet att allt det här är svårt för mig. Och du smeker mig med lätta händer. Och du säger att allt är okej bara jag inte är svag igen. Jag måste lära mig att stå upp med rak rygg.

     Jag kan det viskar jag.

Du ler och nickar och säger att både du och natten tror på mig.

     Sen ger du mig en kyss.

En gammal kyss.

     Vi sov bort alla ljus timmar och nu dansar vi i mörkret igen till vår låt. Lite närmre än förra gången och egentligen alldeles för nära. Jag vet inte vem av oss som är räddast egentligen. Jag är ingen lögnare och du ljuger inte men väggarna har öron och vi säger inte alltid precis vad vi känner.

     Men visst vill vi göra det.

Och ibland tar vi mod till oss och du säger att älska är ett stort ord men att du faktiskt kan påstå att du älskar mig.

     Jag kan fortfarande inte vänja mig vid orden.

     Du blandar groggar och dina är lite starkare än mina. Jag dricker snabbare än du för jag har insett att ju mer av spriten jag dricker - desto mindre kan du dricka. Och då blir du inte så full att du somnar på min bröstkorg utan vi får ett par timmar till att se in i varandras ögon.

     Du suckar när jag ber om mer och säger att du inte vill att jag ska bli som du.

Jag kommer aldrig bli som du viskar jag.

     Vi dricker oss igenom natten och kysser varandras bortdomnande läppar. Alkoholen rusar genom kroppen och din lägenhet snurrar lite fortare och mer än vanligt.

     Men du är nära och känslan är underbar.

Vi pratar och jag läser mellan raderna på det du säger med det finns egentligen inget att läsa där. Du har gjort mycket men aldrig ljugit för mig och aldrig sårat mig så pass mycket att jag inte kan ta den smärtan.

     Då är smärtan utan dig värre.

Smärtan jag känner utan alla gamla kyssar.

     Det är natt igen och jag letar mig fram genom den för att ta mig till dig. Jag skulle kunna gå vilse bland alla dessa hus och ensamheten som finns där innanför. Men du står på din balkong, skriker mitt namn och leder mig på rätta vägar.

     Jag söker skydd i din lägenhet och du söker skydd i mina ögon. Är det inte konstigt att ditt hår blir gråare för var dag som går när du blir yngre i mina ögon. Det är inte längre så stor skillnad mellan oss två.

     Förutom det att du har levt betydligt mycket längre än mig viskar du.

Och kanske har du rätt i det.

     Jag ser ärren efter knivar på din kropp. Knivarna som andra mäns händer har hållit i och jag känner deformeringar under din skadade hud.

     Hur kan du framstå som så hel viskar jag frågande.

Och du säger att vara hel inte sitter i kroppen utan i hjärtat. Och din kropp har bara tagit stryk för att skydda det som verkligen betyder något.

     Du är otrolig.

Du säger att du är en "Bad Guy" men hur kan du vara det när du är så fantastiskt bra för mig? Hur kan du vara så svart i själen när du målar hela min värld ljus? Skräcken sitter inte i dina nävar och att du ska dunkar dom mot min kropp. Skräcken sitter i mig och att du ska försvinna bort och att din kropp inte längre orkar skydda ditt hjärta.

     Att jag inte kommer få fler gamla kyssar.