8 maj, 2008

   Det är otroligt hur fort du kan få min värld att rasera. Ena stunden fyller du mitt bröst med lycka men efter vårt samtal idag så vet jag.

   Det var lätt att urskilja dina lögner.

Och det är inte faktumet att du äter av andra kvinnor som sårar mig mest. Jag visste att jag aldrig skulle vara bra nog för dig ändå. Nej det som sårar mig mest är att du ljuger och inte är man nog att stå för det du gör.

   Jag bad dig aldrig att lova något.

Jag bad dig att inte lova något du inte kunde hålla. Du sa att du skulle kunna hålla alla dina löften och att jag skulle få vara den första att veta om du inte gjort det.

   Jag kan stapla dina lögner på hög.


   Och du sjunker i min blick och pressar ur mitt hjärta för hur kan jag vara nära dig när jag inte kan lita på dig alls. När du inte kan se mig i ögonen och säga sanningen.

   Det är det enda jag någonsin krävt av dig.

Du är feg.

   Men jag kan inte låta bli att undra vem som skadat dig så hårt att du inte längre kan öppna ditt hjärta. Du säger att jag är iskall men du kommer aldrig att släppa in mig i dig.

   Du kommer aldrig att älska mg på riktigt.

Jag kommer älska dig för evigt.

   Men jag vet inte om jag någonsin vill ha en gammal kyss av dig igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0