19 september 2007
Du har tänt fyra dussin levande ljus i din lägenhet. Du står vid spisen och lagar mat åt mig och blandar groggar. Du matar mig med jordgubbar doppade i choklad och masserar ut alla knutar i mina axlar, kysser bort alla mina skyddsmurar.
Du får mig att gråta (för första och sista gången lovar jag mig själv). Och du säger att jag ska sluta vara rädd och bli stark på riktigt.
Du viskar att det förflutna är förflutet och alltid kommer vara det. Så kanske är det dags att jag tar tag i demonerna och dunkar dom gula och blå mot hård betong. Du säger att du hjälper till om jag behöver det för du vill skada alla som vill skada mig. För kanske, kanske så kommer du älska mig en dag.
Något brister i mig när du säger så och andetagen blir svårare att ta. Du ser på mig som om du vill att jag ska säga något men jag fattar inte hintar.
Så jag gör som alltid - jag förblir tyst.
Sedan kastar jag mig i din famn, andas in dig och låter dina armar hålla mig tills jag slutar gråta.
Då ger du mig en kyss.
En gammal kyss.
*'hmm, jag bloggar för att få ut allt jag känner, och biland (ofast) bara skriva av mig:) du?:)