11 mars 2008
Jag vet inte om det är du som har ändrats eller om det är fullmånen som får dig att se annorlunda ut. Jag tror att det är alla problem i mitt liv som lägger ett dunkel över mina ögon och som får dig att verka mer fel än du egentligen är.
Jag förstör dig i min blick.
Jag behöver din famn men du vill fortfarande inte veta av min sorg. Världen är ett jävla helvete säger du hårt och du sårar mig lika mycket varje gång.
Förstå det.
Och förstå att jag gråter för att jag bryr mig.
Är du ute efter att såra mig så har du lyckats. Jag fly genom natten och lämnar ett spår av tårar och känslor efter mig.
Det här fungerar inte längre.
Inte alls.
Det har aldrig gjort det vrålar stjärnhimlen.
Min blick är svart, lika svart som din när jag återvänder. Jag sluter ögonen för att sova och gråter i tystnad för jag vill inte att du ska hata mig mer än du redan gör.
Hade jag kunnat gå nu så hade jag gjort det men jag skulle gå vilse i natten och du leder mig inte rätt längre.
Du är borta.
Du lägger omedvetet armen om mig när du somnar bredvid mig. Jag njuter av det för jag kommer inte få känna det här på väldigt länge nu. Jag tror du funderar på att släppa mig.
Ett par till tårar faller för dig och för oss.
Men jag får ingen kyss i mörkret.
Ingen gammal kyss.