7 november 2007
Du har spenderat kvällen med ännu en spritflaska, låtit alkoholen fylla dig. Du skrämmer mig och jag är livrädd när du skriker och slår sönder saker. Jag gömmer mig i ett hörn och ber tyst för mig själv att du inte ska röra mig.
Du skrålar till italiensk musik som får fönsterrutorna att skallra och som väcker barnfamiljen bredvid. Du höjer Tv: n till högsta volym och du slår sönder glas och allt jag kände för dig.
Du får mig att gråta (för andra och sista gången lovar jag mig själv).
Ett ljus välter med du verkar inte känna smärtan av vare sig elden eller din cigarettglöd mot huden. Jag känner hur allt gör ont i mig och jag ska aldrig mer komma tillbaka hit. Sedan sätter du dig plötsligt på huk framför mig och säger att du bryr dig om mig på riktigt.
Och alla känslor för dig kommer tillbaka.Hjärtan bultar i takt med den dunkande musiken och plötslig är det ett år sedan, sommar och natten då vi första gången möttes. Du ser på mig som om jag är det enda du någonsin önskat dig men jag vet att allt är en lögn, allt är på låssas. Vi är smärtstillande för varandra för du kommer aldrig kunna älska mig tillräckligt mycket. Tillräckligt mycket för att sluta äta av andra kvinnors kroppar.
Aldrig tillräckligt mycket för att sluta ge mig vodkakyssar.
Men du torkar mina tårar, lindar in mig i lakanen och håller om mig som om jag vore ditt allt. Jag tänker precis be dig sluta fylla kroppen med mer whisky men du lägger ett finger på mina läppar och jag förblir tyst.
Du ger mig en kyss.
En gammal kyss.