Gamla Kyssar

     Jag klarar inte av att känna så mycket som jag gör så jag bryter ihop i din famn efter att jag sprungit halvnaken genom mörkret ett tag i ett försök att fylla lungorna med luft. Jag viskar gråtandes och skakades att det här aldrig var planen. Det var inte planen att du skulle vara fantastisk och att det skulle bli såhär. Du och jag var aldrig planen.

     Du säger att "Shit happends" men att vi kan skita i allt det här och dig och mig om jag vill.

Jag säger att jag inte vill det för allt i världen och du säger att jag måste sluta gråta. Du säger att jag måste förstå att du älskar mig.

     Jag går sönder i din famn när jag inser att det här inte bara är på låssas och att du faktiskt älskar mig.

Du håller om mig hårt, du tänker aldrig släppa mig.

     Natten blir mörkare men livet tycks te sig lite ljusare. Jag kan inte förstå vad du just sagt och tårarna glittrar fortfarande på mina kinder. Du viskar frågande varför jag har så svårt att förstå att folk kan älska mig. Jag viskar tillbaka att jag redan dött en gång, på riktigt, av brustet hjärta och inte tänker göra det igen.
     Det gör så ont när man slutar andas.
Det var aldrig meningen att vi skulle se så mycket vackert hos varandra och det är inte heller säkert att det är speciellt bra att vi delar lungor, luft och liv. Men kanske kan vi lösa det. 
     Kanske kan vi lära oss att andas i takt till skriken från mina demoner och från dina förra flickvänner till psykfall.
Kärlek är inte lätt.
     Jag säger att jag aldrig älskat någon förut så som jag älskar dig och då tar du mig i dina armar och ger mig tusen kyssar.
     Tusen gamla kyssar.