25 november 2007
Du säger att du vill träffa min familj men du säger också att du inte vågar. Du säger att om du hade varit min pappa så hade du dödat dig. Jag säger att det inte är någon fara men du avbryter mig med att säga att alla runt omkring oss förstår varför du är med mig - men ingen av dom förstår varför jag är med dig.
Du ser så sorgsen ut att jag nästan börjar gråta. Och ännu en gång så tvingas jag inse att du faktiskt tycker om mig. Jag viskar tillbaka att du inte ska bry dig om vad dom säger. Och jag säger som det är - jag vill vara med dig för att du är den första mannen som någonsin har behandlat mig väl.
Och du gör mig lycklig.
Världen består av rosa moln och såpbubblor spräcks mot dina sängstolpar. Vi svävar fram i någon löjlig fantasi och jag har ett patetiskt leende på läpparna varje gång jag tänker på dig.
Vi skriver en historia om oss två där alla samtal har ett lyckligt slut. Vi skapar ännu fler världar - världar där vi accepteras och där din grånande skäggstubb bara anses vacker mot min lena hud. Där dina väderbitna arbetshänder ser fantastiska ut under mina kläder. En värld där alla andra inte stirrar dig till gråt.
Men rosa moln blir snabbt grå och vi återvänder till verkligheten där jag blir ett offer och du smuts enligt världen. Men vi ska blåsa fler såpbubblor och måla dina väggar rosa i tankarna.
Vi ska trycka läpparna mot varandra - falla i varandras famn ännu en gång.
Vare sig världen är rosa eller grå - så exploderar jag.
Exploderar varje gång du ger mig en gammal kyss.
åh, det är ju så bra skrivet så det är ju inte sant.