Gamla Kyssar

     Vi står nakna på balkongen och stirrar ut över en nybyggd fotbollsplan. Kylan är ett faktum - vintern har kommit nu.

     Sommaren blev höst och hösten blir nu vinter och du finns fortfarande kvar i mitt liv. Och jag är förvånad över att du inte ännu sagt att du har tröttnat på allt som har med mig att göra.

     Du viskar där i det långsamt fallande snön att du är förälskad. Jag slutar andas för ett tag och kan inte se på dig. Jag viskar tillbaka att jag är förälskad med för jag inser plötsligt att jag är det.

     Du lägger händerna på mina kinder och ser rakt igenom mig på ett sätt som gör mig livrädd och illamående fast jag egentligen inget hellre vill än att du ska se på mig för evigt.  

     Jag har aldrig fått en kyss som stannar tiden - men du stannar tiden när du gör så.

     Världen färgas långsamt vit - lika långsamt som du lyckas tina mitt hjärta. Men du försöker att med alla medel värma upp mitt frusna inre.
     Vi trycker våra kroppar mot varandra och delar på all kroppsvärme som finns kvar. Sedan funderar vi över hur många av dina grannar som ser oss stå här nu och hur många som hör oss om nätterna.
     Så plötsligt trycker du dina läppar mot mina och drar mig tätt intill dig som om det här var våra sista sekunder kvar i världen. Snökristaller landar i ditt kortklippta hår och mitt rufsiga och jag vill nästan dö i den sekunden bara för att jag vet att det kan vara sista chansen jag får att få dö lycklig.
     Att få dö kokhet i famnen på den första mannen som sett något vackert i min kropp och min själ. Någon som inte bara slagit in mina kindben utan någon som försöker slå sig in i mitt hjärta.
     Någon som vill - den första som velat.
Han trycker läpparna hårdare mot mig. I ännu en perfekt gammal kyss.