30 januari 2008
Det är natt igen och jag letar mig fram genom den för att ta mig till dig. Jag skulle kunna gå vilse bland alla dessa hus och ensamheten som finns där innanför. Men du står på din balkong, skriker mitt namn och leder mig på rätta vägar.
Jag söker skydd i din lägenhet och du söker skydd i mina ögon. Är det inte konstigt att ditt hår blir gråare för var dag som går när du blir yngre i mina ögon. Det är inte längre så stor skillnad mellan oss två.
Förutom det att du har levt betydligt mycket längre än mig viskar du.
Och kanske har du rätt i det.
Jag ser ärren efter knivar på din kropp. Knivarna som andra mäns händer har hållit i och jag känner deformeringar under din skadade hud.
Hur kan du framstå som så hel viskar jag frågande.
Och du säger att vara hel inte sitter i kroppen utan i hjärtat. Och din kropp har bara tagit stryk för att skydda det som verkligen betyder något.
Du är otrolig.
Du säger att du är en "Bad Guy" men hur kan du vara det när du är så fantastiskt bra för mig? Hur kan du vara så svart i själen när du målar hela min värld ljus? Skräcken sitter inte i dina nävar och att du ska dunkar dom mot min kropp. Skräcken sitter i mig och att du ska försvinna bort och att din kropp inte längre orkar skydda ditt hjärta.
Att jag inte kommer få fler gamla kyssar.