Gamla Kyssar

   Vi vandrar genom centrum sekunder innan stängningsdags. Jag håller inte din hand för jag vet hur larvigt du tycker att det är. När vi kliver ut i kvällsmörkret knottrar regnet huden på min hals. Jag ryser till och du värmer lungorna med en cigarett. Och när vi kliver bort från gatlyktans ljus så söker din hand min ändå.

   Du ser på mig och ler.

Jag brinner inombords.

   Du lagar mat och jag viker din tvätt. Jag ser mig om och funderar på om det här skulle kunna vara mitt hem med.

   Jag tvivlar.

Vi är fortfarande ett fel.

   När vi sitter inlindade i lakan och stirrar på världen säger du plötsligt till mig att du egentligen inte vill att det ska vara vi två. Du vill inte ha dramatik.

   Jag säger att jag vill skippa dramatiken jag med och att mina tårar inte kommer rinna ofta.

Du säger att dom redan rinner för ofta.

   Men så säger du plötsligt att det inte spelar någon roll för du har redan investerat för mycket känslomässigt i mig. Och du svär högt och säger att jag kommer krossa ditt hjärta som så många andra redan gjort.

   Jag säger att du kommer krossa mitt.

Aldrig säger du.

   Du viskar att du inte klarar att få det spräckt en gång till och jag säger att det är likadant för mig.

   Du säger sorgset att ditt hjärta är vekt, mycket vekare än mitt.

Jag har aldrig sett dig så sårbar.

   Jag tar dig i min famn och säger att jag aldrig kommer krossa dig om du inte krossar mig. Och om det innebär att vi måste leva tillsammans tills vi dör så är det så det bli. Jag vill inte såra dig såsom världen sårar mig.

   Du betyder för mycket.

Du ser på mig och ger mig en kyss.