16 februari 2008
Det här är vansinne men vi kanske är vansinniga. Natten skapar drömmar och du skapar en illusion om att det kanske finns något här ändå. Men du ser inte mina tårar inombords medan jag så tydligt ser att du är trasig.
Mer trasig än jag någonsin kommer bli.
Du viskar att jag är rubbad och jag viskar tillbaka att det är så det är när man är kär. Du ser förebrående på mig och säger att jag aldrig borde kärat ner mig i dig. Jag säger som du en gång gjorde;
"Nu är det för sent ändå".
Väggarna viskar att allt kommer bli fel och dina grannar har tröttnat på våra möten. Dom tror att vi inte dela något annat än kroppar och saliv.
Dom spetsar våra hjärtan med järnspett.
Du gäspar trött efter våra leker och en tår pressas fram i varje öga. Du säger att tårar kommer varje gång du gäspar och att dina tårar är magiska. Om man kysser dom så får man leva ett år till.
Så du tvingar dig själv att gäspa om och om igen och jag kysser dina tårar tills jag kommer att bli hundra år gammal. Gammal nog att ta tag i allt som är fel viskar du. Och jag tror på att dina tårar är magiska.
Och jag tror på att kanske så gör du mig stark ändå.
Kyssarna smakar salt inatt men det spelar ingen roll.
Det är gamla kyssar.