Gamla Kyssar

     Du stirrar upp i taket och jag ut genom fönstret. Ibland är tystnaden det som behövs och i kväll är det lite så. Jag behöver tänka och du behöver slippa göra det.

     Jag räknar stjärnorna i mörkret och du räknar alla gånger då du dunkat någon gul och blå. Du tappar räkningen först.

     Så plötsligt bryter du tystnaden och säger att jag träffade dig i fel skede av ditt liv. Kanske, men det var så rätt för mig som det skulle kunna bli. Jag behövde dig verkligen den natten vi först lade ögonen på varandra men vare sig du eller jag förstod det då.

     Kanske förstår vi inte riktigt nu heller.

Ibland ber du mig att lämna dig men jag fnyser bara åt dig. Det är som att be himlen göra sig av med alla stjärnor. Du är glittret i mina ögon och jag plåstret på dina sår.

     Det är dags att acceptera att det är vi nu.

Det är svårt.

     Det finns dagar då vi önskar att det här aldrig hände och dagar då jag i funderar på hur jag klarade mig utan dig.

     Världen var inte vackrare förr - världen är vackrare nu när du finns här.

Och livet känns lite lättare.

     Du lägger armar och ben om mig och kramar mig som om du är rädd att förlora mig. Jag är lika rädd som du men jag försöker kontrollera skräcken.

     Jag viskar att du får mig att må bra och då kramar du ännu hårdare.

Jag vill inte tro det men kanske är det här meningen ändå.

     Kanske behövde vi varandra.

Kanske behövde vi gamla kyssar.