10 februari 2008

     Världen rasar framför mina ögon och marken förvandlas till kvicksand. Allt jag en gång hade försvinner snabbare och snabbare och snart har jag inget kvar. Jag gråter i ditt öra och du säger att jag får komma till dig även fast din värld rasar samman den med.

     Men du har alltid varit starkare än mig.

Jag springer genom natten till dig och tårarna fryser till is på kinderna. Du ser på mig och tar mig i dina armar och sedan håller du om mig och stryker mig över håret tills det utanför dina väggar inte längre är lika viktigt.

     Du ber mig berätta om allt som är fel men du är oförmögen att förstå att mitt liv bleknar bort. Och jag skriker åt dig och du åt mig och jag gråter tills du säger att jag får skärpa mig. Jag hade ju sagt att jag aldrig skulle vara svag igen.

     Jag är svag.


     Vi står tysta tills din cigarett slutar glöda och tills min andning är jämn igen. Du säger kort att jag kommer sticka en kniv i halsen inom två år om jag inte lär mig hur man skakar av sig all ondska.

     Sedan säger du att allt blir okej så småningom och byter samtalsämne. Du tänker vara här för mig men du tänker inte lyssna på min meningslösa gråt.

     Så jag slutar gråta och låter dig ge mig en kyss.

En gammal kyss.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0