15 april 2008
Jag åker genom natten för att möta dig igen. Det är då du vågar möta min unga blick och då du vågar erkänna oss för världen. Det är då jag är som vackrast.
Du står vid bardisken med ett whiskyglas i handen och skriker över sorlet till dina kollegor. Du ger mig en kyss och din chef tar min hand innan han bjuder mig på rosa drinkar med jordgubbar i.
Jag viskar att jag borde gå men du viskar att ikväll så ska jag stanna.
Så jag smuttar på drinken medan du skriker halsen torr. Och när min drink är slut så tömmer jag sakta ditt glas.
Allt är svårt nu.
Vi väntar till långt efter midnatt sedan sätter vi oss i en taxi på väg hem till dig. Du rör mig men något han förändrats. Du kysser mig och jag vill aldrig gå men hjärtat i mitt bröst krossas. Jag vet inte varför men jag är kanske inte lika underbar längre.
Inte lika fantastisk i din blick som jag en gång var.
Dina ögon lyser inte längre.
Eller jag vet inte. Jag vågar aldrig se dig i ögonen för mina ögon tåras varje gång jag gör det. Du är så vacker att jag vill ta livet av någon av oss.
Eller kanske bara spola tillbaka det här året och aldrig följa med dig hem så som jag gjorde den sommarnatten.
Det finns en känsla i mig som säger att det inte bara är du och jag längre.
Du drar mig ut tankarna med en kyss.
En gammal kyss.
